I dag hade vi vår första pedagogiska spaning. Kollegan M hade läst en artikel i Pedagogiska magasinet som heter "Bättre en smäll på käften än ingenting alls", Lars-Erik Berg. Den handlar om att många barn aldrig blir sedda och kanske ställer till oreda och bråk eftersom det ändå är ett sätt att märkas på. Bättre att få skäll än att ingen ser mig! Vi kopplade detta till vår verksamhet naturligtvis och visst är det så. Det finns nog barn som hellre sitter på en EVK (elevvårdskonferens) med föräldrar, lärare, specialpedagoger, psykologen, skolsköterskan och rektorn (det går säkert att trycka in några till, ofta en tolk också) än att inte märkas alls. Många barn saknar trygg identitet och vi undrade allihop hur vi ska kunna lära dessa barn något alls.
Det finns många exempel på barn som mår urdåligt av olika orsaker. Det kan vara flyktingproblematik, taskiga hemförhållanden, skilsmässor, nya fosterföräldrar och extrasyskon och you name it. Alla vi som jobbar i skolan, och förskolan för den delen, ser dessa barn. Alla är överens om att de blir fler och fler (jag önskar att jag har fel i detta även om jag faktiskt inte tror det). Det känns då en aning märkligt att den regering vi har nu, mest vill satsa på hårdare tag. Är det hårdare tag dessa barn behöver? Blir de bättre för att vi har hårdare regler och mer straff i skolan? Blir en unge som mår skitdåligt eftersom mamma och pappa har skilt sig och mammas nya kille super och hans son är vidrig på alla sätt och vis etc. bättre om vi kör med hårdare tag i skolan? Jag vet inte men det känns inte alltid bra i magen. Det är än märkligare att forskare anser att vi ska ägna mer tid åt det Lars-Erik Berg beskriver och åt livskunskap och människors lika värde. Att vi ska se kunskap som ett livslångt lärande osv. Men vår regering med den "han ger mig spader och tokspel" käre Björklund i spetsen förespråkar hårdare tag och mer betyg så löser sig allt.
Många, även jag själv ibland, tycker att det behövs mer disciplin i skolan och att barn har dålig respekt för vuxna och och och och ..... Men man måste försöka se barnet bakom den taskiga attityden om man ska kunna hjälpa och vi försöker faktiskt Många föräldrar klarar inte sin roll så värst bra och behöver också hjälp och ofta försöker vi med det också.
Men vi lärare ska ägna allt mer tid åt betygsliknande skriftliga omdömen från årskurs 1, varje termin! Det är oerhört viktigt att föräldrar får ett omdöme i varje ämne varje termin. Det kan vara lite svårt att variera sina kommentarer i t ex bild och musik. Lite svårt att veta om småttingarna kommer nå målen i bild i femman är det också, men vi klarar ju det med. Vi klarar allt! Vi ska nu snart gå kurs i självservice så vi kan sköta och rapportera egen sjukfrånvaro och vård av barn också. På så sätt kan kommunen klara sig med mindre administrativ personal och få några arbetslösa personalassistenter att skaffa nya jobb åt. Vi lärare har ju så lite att göra! Rastvakta extra mycket (egen rast kan man låtsas att man hinner ta), hjälpa till på fritids eftersom vikarier är dyrt att ta in, ska vi också göra och snart börjar utvecklingssamtalen men omdömena ska skrivas först och skickas ut så föräldrarna hinner läsa dom innan. IUP:n ska skrivas och mål ska sättas men vi har ju 45 timmars arbetsvecka så vi hinner väl. Sen har vi ju så många lov.... på höstlovet jobbar vi visst tre av dagarna (de andra lär gå åt till omdömena om någon trodde något annat). Ni märker att jag börjar elda upp mig nu va? Så när vi ska hinna vara den goda stöttande pedagogen som orkar och hinner se de trasiga barnen vet jag inte riktigt. Fast jag vet att vi på något vis ändå är rätt bra på just det. Faktiskt så är vi bra på det väldigt ofta.
Hade tänkt mig ett litet kort inlägg om just ingenting alls! Hepp så kan det gå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar