Hektisk tisdag

Oj det började sådär i morse. Kollegan A messade och sa att hon stannade hemma eftersom hon inte mådde bra. Ok det kanske inte är så mycket med det men i dag skulle teatern Ruskaby skola spelas upp och A skulle vara i klassen när jag förberedde tillsammans med en hop nervösa ungar. Som tur är har jag fler goa kollegor! Tack ska ni ha alla ni som hjälpte till så ungarna fick spela sin pjäs! Bra gick det också och nu är det avklarat.

Kvällen skulle komma att handla om dansuppvisning för hela slanten. Dels är dansen ett av mina ansvarsområden inom Studiefrämjandet och dels så deltar Frk T i denna aktivitet. Dansledaren E kände sig lite extra ansvarig eftersom H slutat och de övriga är nya i gemet. Allt gick dock storartat, speciellt sedan Skogstorps musiklärare i all hast hjälpt oss med musikanläggningen trots att hon inte hade tid, tack för det Å.

Jag blev riktigt imponerad av hur duktig min lilla tjej blivit. Hon stod längst fram och kunde allt samtidigt som hon var bra på takt och rytm. Dans var verkligen min ungdomsgrej (eller ganska långt upp i åren och ibland gör jag ett instick fortfarande då och då även om jag är på tok för tjock just nu). Det ser också ut att kunna bli Frk T:s grej.

Just nu har hon fått för sig att hon vill gå på innebandy och hon blir svinarg (finns ett sådant ord?) när jag på alla vis försöker avstyra detta påhitt. Alltså så här är det; jag avskyr innebandy, urk, det är hemskt att spela och trist att titta på. MEN det är inte därför jag vill hon ska välja något annat på sin fritid. Frk T har nämligen en otrolig förmåga att slå sig och hon tillhör heller inte det rubusta, tåliga släktet om jag ska uttrycka mig lite fint. Nej Frk T tycker att ganska milda smällar gör förskräckligt ont och hon gråter länge och intensivt då något gör ont, svider eller Gud förbjude blöder. Börjar ni förstå varför jag tycker som jag gör? Jo men ni minns väl hur det var? När man spelar innebandy får man enorma blåmärken av alla jäklar som slår en på benen med de fördömda klubborna, man halkar och slår sig och heter man Susanne får man också hårda bollar på snoken med påföljande näsblod. Jag är heller inte begåvad med ett uns av bollsinne och ibland är jag lite orolig att Frk T fått ärva den misslyckade egenskapen. Så dans och teater passar Frk T betydligt bättre. Dessutom sjunger ungen fantastiskt bra. Suck, men får hon bara prova innebandy så går säkert anfallet över, det är bara att hoppas att det sker innan jag tvingats köpa skor, fula blå spelarkläder och en hiskeligt dyr klubba som sedan ska stå här och samla damm.