Skolan i Kumla och övriga Sverige

Då var det dags för inlägget om skolan i Kumla. Enligt NA eller snarare de föräldrar som NA intervjuat och/eller som skrivit insändare, har Kumla en usel skola. Barn bli mobbade (jo det vore en lögn att påstå något annat) och rektorer och lärare verkar vara under all kritik. Då infinner sig frågan om man känner igen sig? Nja inte riktigt. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja men jag kastar mig rakt ut.

Jag har jobbat lite längre perioder på fyra skolor i Kumla och på en i Örebro. Ingen av dessa skolor har accepterat mobbning eller kränkade behandling på något vis. Samtliga skolor arbetar intensivt med värdegrundsarbete dvs pratar, diskuterar och gör övningar med eleverna som handlar om allas lika värde, att man har rätt att vara annorlunda och om hur man ska behandla varandra. Jag har heller inte träffat någon rektor som ansett detta arbete onödigt eller mindre viktigt. Skolornas arbete kring mobbningsfrågor ser lite olika ut beroende på resurser. Vissa skolor har ett eget mobbningsteam som direkt tar tag i problem då de uppstår. Ett sådant finns till exempel på den skola där jag arbetar nu vilket är oerhört skönt. De är till hjälp även vid konflikter barnen emellan. Barn kommer nämligen i konflikt med varandra utan att det för den skull är mobbning. Men frågan är svår och det är inte alltid enkelt att veta hur det ligger till. Ganska ofta använder elever uttrycket "han mobbar mig" även vid konflikter där de själva är ordentligt inblandade. Jag kan i alla fall inte se att Kumla skulle vara sämre än andra kommuner i just mobbningsfrågan.

Hur ska man då veta vad som är mobbning? Mitt sätt, är att bygga relationer med barnen. Om jag känner dem väl och om de vågar anförtro sig till mig så får jag veta mer. Nu arbetar jag med elever i "mellanstadieålder" vilket säkert är enklare än med de äldre eleverna. Jag har dem i klassrummet hela dagarna och jag ser spelet dem emellan. Likväl kan man missa saker, speciellt de som sker hemma vid datorn eller via mobilen. Kalla blickar och utfrysning är annat som kan vara svårt att upptäcka om man inte är uppmärksam. Sedan är olika elever olika känsliga. Det händer att jag tror att någon är lite utsatt medan eleven själv inte alls anser att det är så.

Är skolan sämre nu än förr då? Både ja och nej, anser jag. Samhället och föräldraskapet är förändrat vilket gör skolans arbete svårare. Barn är frimodigare och tar enormt mycket större plats idag än då jag var barn. På gott och ont. Det är fantastiskt med ungar som vågar prata inför många människor och säga vad de tycker. På köpet får man ungar som också vågar vara uppkäftiga betydligt tidigare (yngre) än förr.

Skolans uppdrag utökas hela tiden. Vi lyckas inte få eleverna att nå målen. Tja, när jag växte upp fanns en hel del med dåliga betyg, var man usel eller inte kom på lektionerna fick man en etta, idag blir det IG. Nu är målet att ALLA ska nå målen, när jag gick i skolan pratade ingen om det, att vissa gick ut med dåliga betyg gjorde inte så mycket för de fick jobb ändå och kunde hoppa över gymnasiet. Kanske är denna önskan att alla ska nå målen orimligt, en utopi som aldrig kommer uppnås? Vi kanske måste ha ett samhälle som tillåter människor att vara praktiskt intelligenta, inte bara teoretiskt? Detta har jag skrivit om förut så jag lämnar det.

Om någon tror att det var mindre mobbning förr så ska ni läsa boken Underdog av Torbjörn Flygt, då minns ni! Han är född 1964, samma år som jag, och minns hur det var. Det var mycket värre och ingen talade om saken. Rastvakter fanns bara på lågstadiet övriga satt i lärarrummet och gick man dit fick man eventuellt prata med sin lärare som oftast inte gjorde ett dugg åt konflikter. Elever kunde få huvudet nedtoppat i toaletten utan att någon brydde sig. Vi jobbar enormt mycket mer mot mobbning och kränkande behandling nu för tiden. Även de skolor som har ett dåligt antimobbningsarbete gör säkert mer än de gjorde på 70-talet.

Som lärare har skolan förändrats få ett sätt till som är viktigt när det gäller detta. Förr sattes de riktigt stökiga eleverna i OBS-klass eller till och med på skoldaghem. Jag bodde granne med Hagaby skoldaghem och där gick "värstingarna", dom man var livrädd för att möta. Det var säkert inte alls bra för dem, eller det har jag faktiskt ingen aning om, eftersom jag inte känner någon som gått där. Men det gjorde säkert lärarjobbet enklare. Nu ska alla inkluderas. INKLUDERING är ett mantra inom specialpedagogiken på universiteten. Det ska inkluderas till varje pris även om vissa barn mår bättre av en liten grupp. Tack och lov finns det undantag men alla lärare vet hur det är att stå ensam i en klass med 25 elever och ha ett barn med utåtagerande beteende. Det kan vara diverse bokstavskombinationer, krigsskador, vanvårdade barn, barn till missbrukare som mår riktigt dåligt och därför beter sig illa. Du kan, i det läget, inte alltid ta den stackars ungen i knät och ge barnet det den kanske mest behöver, kärlek, eftersom du står där med ytterligare ett gäng som kräver din uppmärksamhet. Fan, jag tjuter när jag skriver det här!

Vi har barn i varenda skola, nästan i varje klass, som behöver en assistent. En vuxen som kan ta hand om just det barnet. Vi har barn som behöver hjälp att lära sig umgås med andra ungar. Som inte själva kan ta kontakt utan att klappa till andra barn. Som inte kan ta emot varken tillsägelser eller beröm. Barn som kastar möbler och saker som sparkar och slår omkring sig och dessa ska vara i klassrummen bland alla andra. Att en del föräldrar blir förbannade har jag full förståelse för. Vi står där och kan omöjligt förklara eftersom vi givetvis har tystnadsplikt. Vi kan inte bemöta tidningsskriverier heller av samma skäl. Det enda skälet till att vi inte får assistenter till dessa barn som såväl behöver det är brist på pengar.

Sedan har en del mage att påstå att vi lärare jobbar för lite, är oengagerade, inte vill vara rastvakter, prioriterar fel och allt vad som nu kritiseras. Ytterst få lärare är oengagerade, det vill jag fastslå. Dem finns säkert men jag har då inte träffat någon på senare tid. Vi jobbar inte för lite! Jag har aldrig slitit mer på något jobb jag haft, och jag har haft många! Inte ens inom vården där jag arbetade i 10 år. Vi har 45 timmars arbetsvecka varav 35 ska vara på jobbet. På dessa 35 timmar ska vi ha lektioner, rastvakter, planera lektioner, skriva IUP och omdömen, lösa konflikter (vilket tar massor av tid), dokumentera allt som händer, delta i EVK (elevvårdekonferenser) och delta i lärarkonferenser. Tid att rätta böcker, som en del äldre lärare undrar vart den tog vägen, får vi göra på förtroendetiden. In ska också klämmas föräldramöten, utvecklingssamtal och annan kontakt med föräldrar. Verkligheten är ofta den att du kan åka på att bära bänkar upp och ner ur källare, sy gardiner, laga diverse saker som går sönder och allt möjligt. All "runtomkring" personal som fanns på skolorna förr är försvunna. För detta oviktiga arbete har vi en mastodontlön på mellan 21000 och 23000 kronor i månaden ungefär. Det finns de som tjänar lite mer men de har jobbat i hundra år ungefär. Om loven (jag överlever inte utan dem) försvinner/minskas eller om arbetstiden ökas så slutar i alla fall jag som lärare. Vi borde tjäna minst 10 000 kronor mer i månaden, jag tycker inte att jag överdriver, jag har kompisar utan en enda högskolepoäng som jobbat ett par år inom sitt jobb och tjänar 30 (privat sektor så klart). Ingen har mindre än 3,5 års högskole/universitets studier som lärare, jag har 4 år. Jösses nu undrar jag över mitt förstånd istället.

Föräldrarnas ansvar kan jag skriva en lika lång blogg om men det får bli en annan dag. Självklart är de allra flesta bra människor med sund inställning men tyvärr inte alla. Jag tror det får räcka med den kommentaren om den saken.

Ändå, är det så att de flesta lärare älskar sitt jobb och sina elever. Hoppas ni orkat läsa klart och jag ber om ursäkt för eventuella stav- och meningsbyggnadsfel, jag blir lite uppeldad när jag skriver om sådant här.