Jag har varit på teater, I skuggan av San Siro om Martin Bengtssons korta proffskarriär i Italien. Pjäsen handlade också om hans uppväxt och dåliga självförtroende eller snarare usla självkänsla. Jag är djupt imponerad av Hans Christian Thulins rollprestation. Ensam på scenen i en timma och 20 minuter och en så gott som oavbruten monolog. Han var helt enkelt lysande och inte så lite snygg. Som kurriosa kan jag berätta att självaste Martin Bengtsson satt snett bakom oss och smet ut fort som tusan när det var slut. Var det inte han så har han en exakt kopia av sig själv, vi jämförde med programmet flera gånger. Han verkade definitivt vilja vara i fred och jag tror inte så många noterade att han var där.
Dessutom måste jag säga att jag fick alla mina "fördomar" om elitidrott bekräftade. För en kille som uppenbarligen passar bättre inom kulturen måste det verkligen varit en skräckupplevelse även om han älskade att spela fotboll. Det känns gott att han tog sig ur och jag hoppas han nu hittat mer rätt i livet.
Om ni undrar så har jag försökt göra bloggen lite julig och det går inte så bra. Lite röd text får duga tills jag hittar någon experthjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar