En klok man

I dag kom Pedagogiska Magasinet, ofta lägger jag den på toa för att ta lite läsning när det passar om man uttrycker sig så. I dag gav jag mig dock i kast med den då jag intog lite snabbmat och ledaren gav mig bra vibbar. Leif Mathiasson är uppenbarligen en klok snubbe som verkligen slår huvudet på spiken i denna ledare. Synd bara att inte alla politiker, speciellt de i min kommun läser denna blaska. Är man lärare kommer den på posten men annars misstänker jag att det är en tidning de flesta aldrig sett. Till saken:

"Är det meningsfullt att ha ett regelverk som utgår från att bokstavligen alla barn ska klara alla de mål som sätts upp?"

Det kan man verkligen fråga sig, men vi lärare är supermänniskor som ska åstadkomma underverk även om ingen, bokstavligen ingen annan lyckas! (min kommentar). Denna Leif påpekar att i den bästa av världar är alla lyckliga, har jobb och utbildning, alla barn och ungdomar är välartade och väluppfostrade, läraktiga och inser tidigt att de tjänar på ett bra skolarbete med stöd av kloka vuxna förstås. Alla vet att världen inte ser ut så på långa vägar. Inte ens vårt välartade land kan skryta med problemfrihet. Ändå tycks det både mig och Leif som om debatten om skolan utgår från att denna "den bästa av världar" är möjlig bara politikerna fattar rätt beslut och vidtar rätt åtgärder. Debatten utgår från att alla barn (grundskolan omfattar faktiskt alla) ska klara allt i skolan, i princip samtidigt och på ungefär lika lång tid. Skolan ska alltså klara det som ingen annan del av samhället klarar och helst lite till. De som styr måste ha en enorm tilltro till oss lärare även om det inte märks i lönekuvertet (också min egen kommentar). Förväntningarna på skolan är gränslösa. Alla ska nå målen, alla ska komma in och gå gymnasiet och alla ska med andra ord få jobb. Nä nä inte det sista, för det kan inte vi lärare fixa, men det andra, jo då givetvis.

Ibland känns det faktiskt precis så som Leif Mathiasson så klokt påpekar och det blir ganska snedvridet. I Sverige och resten av västvärlden finns massor av sociala problem; arbetslöshet, segregation, utslagning, misshandel, kriminalitet, missbruk, ohälsa, vanvård, diskriminering m.m. Ingen tror väl att alla dessa problem går att lösa, eller? Det är knappast cyniskt utan snarare realistiskt även om man självklart kan ha visioner om det problemlösa samhället. Inget samhälle är starkare än sin svagaste länk, påpekar Leif, det vill säga människan i alla sin vilsna ofullkomlighet (önskar jag kommit på den tjusiga formuleringen själv). Den insikten försvinner då man börjar prata om skolan. Här ska underverk åstadkommas minsann.

Leif påpekar att man självklart ska ha visioner och höga ambitioner men han menar att om man utgår från att alla, verkligen alla elever ska nå målen som sätts upp så finns det en stor risk att man bygger in ett misslyckande i systemet. Alla kommer aldrig att klara detta! Istället för detta onåbara system så borde man prova att möta barn och unga i den vardag de faktiskt befinner sig i. Precis det, han så klokt påpekar, att vi lärare verkligen försöker göra dagligen. Att då hela tiden läsa fjantiga rankningslistor och missvisande statistik där "våra" unga är så dåliga eftersom inte alla når målen, gör att man blir såååå trött. Han har dessutom den goda smaken att benämna förslaget om att lärares löner skulle styras av elevernas betyg som HUVUDLÖST. Tack för detta Leif Mathiasson!