Förutfattade meningar

Fördomar är en sak, det har vi alla om olika saker. Förutfattade meningar är väl kanske samma sak men tanken på detta kom eftersom jag tittar på programmet om Susan Boyle. Första gången jag såg YouTube-klippet med hennes sång i den Brittiska Idoltävlingen så baxnade jag, precis som alla andra på detta klot. Varför tror vi att en människa som ser ut som hon gjorde (nu är hon lite lagom stilad med finare kläder och bättre färgat hår) inte kan sjunga? Utseeendet säger knappast något om sångrösten eller förmågan att framföra en sång med känsla. Inte alls, men ändå så trodde alla, allra mest domarna, att hon skulle vara en pinsam typ som inte kunde ta en ren ton. Visserligen börjar vi bli vana vid den typen av sångare och sångerskor, de som får en att ta fram skämskudden eller blixtsnabbt byta kanal men man kan faktiskt inte veta i förväg. Och vi har sett flera undandtag även om Susan Boyle är den mest sensationella.

Jag la ut ett inlägg på FB där jag jämförde detta med känslan en riktig lodis kan känna när han eller hon går in på en bilfirma och ingen tar någon notis om vederbörande för att alla tror att det är en fattig typ. Att då slänga fram cashen och se de tappade hakorna måste vara lika häftigt som att vara Susan Boyle och börja sjunga.

Själv är jag expert på förutfattade meningar om människor. Speciellt män! Nu kommer en läskig bekännelse, ett vidrigt drag jag har, som jag verkligen vill arbeta bort. Jag dömer nämligen ut 99,9% av alla män jag inte känner direkt. De kan vara för tjocka, gamla, unga, korta, långa, fula, sliskiga, fulla, nyktra och ja jag orkar inte hitta på fler adjektiv. Ni fattar va? Om jag ska finna någon trevlig och tillräckligt intressant måste jag på något vis bli presenterad för karln i fråga av någon annan tillförlitlig person som liksom kan gå i god för att det är en sansad och vettig människa. Tro mig, jag är väl medveten om att jag missar många sensationer. Men det är svårt att bryta invanda beteenden. Men jag jobbar på det, jag jobbar på det.