Höjden av egotripp - att blogga

Är det förmätet att inbilla sig att andra ska läsa det man skriver i bloggen? Det är ju lite "höjden av egotripp" att tro att andra ska orka bry sig om jag tvättar fönster eller repeterar. Fast jag undrar om det är därför man skriver en blogg (eller därför jag skriver en blogg)? Jag har inte ens ett sådant där räkneverk som kollar hur många som läser. Då kanske jag skulle sluta om jag ser att ingen läst på flera dagar. En fegis är jag alltså också. Nja det beror snarast på att jag inte vet hur jag ska göra för att få dit ett räkneverk men i alla fall.

Varför då dessa funderingar? Jo vi pratade om fenomenet på jobbet i dag. Och visst, det är klart att alla människor inte orkar bry sig om vad jag gör eller tycker och tänker om saker. Men det står var och en fritt att strunta i läsandet. Jag skriver mest för att jag gillar att skriva. Det blir en sorts dagbok eller terapi om ni så vill. Är man arg och sur kan man skriva om det. Om man retar upp sig på något i tidningen eller på burken kan man ju skälla om det. Är man glad och uppspelt kan man faktiskt delge andra det också för det kan smitta. Jag väljer dock att inte lämna ut alltför personliga saker. Visserligen är jag en ganska öppen person och inte alls särskilt hemlig av mig. Men det finns givetvis saker jag håller för mig själv eller bara delger de som har med saken att skaffa.

Sen tyckte bland annat min boss att det var att slösa med tiden, att blogga eller roa sig på Facebook. Jag kontrade genast med att jag aldrig någonsin (möjligtvis under pistolhot) slösar tid på att titta på något så urtrist som fotboll på tv, så det jämnar nog ut sig. Så nära att få "kicken" har jag nog aldrig varit. Asg (asgarv för er som inte är så insatta i de nya förkortningarnas värld).