Fick en fråga en dag om vart jag fått mitt självförtroende ifrån. Jag är inte säker på att den var seriöst ställd men det är onekligen ett intressant ämne, väl värt att blogga om. Mitt självförtroende kommer nog av ökande ålder och erfarenhet. Självförtroendet är heller inte alltid på topp, det händer att jag tycker grymt illa om mig själv och inte tror mig om just något, men det händer inte så jätteofta nu för tiden. Främst handlar det nog om att jag blir ful på kort, känner mig för tjock eller ser ut som skam i håret. Jag jobbar verkligen på att stå ut med mig själv på bild. När man sysslar med revy och teater så hamnar man där då och då vare sig man vill eller inte. Det är god träning för mig att lägga ut foton på mig själv i två olika sorters glasögon för att ni ska kunna hjälpa mig att välja. Tack för hjälpen föresten, det blev dom röda fast i svart. Men jag kan ju tillägga att det var taget sådär en 50 bilder för att få ett par tre stycken som jag själv står ut med. Men det är ett litet problem egentligen, man är ju som man är och man ser ut som man gör, bara att gilla läget och göra det bästa av det. Jag känner mig i alla fall bättre av ett frisörbesök, nya kläder eller lite hårfärg. Men nu för tiden är självförtroende något annat för mig. Det är att våga säga vad jag tycker och stå för det (vilket jag alltid kunnat) utan att vara elak mot andra (det har jag lärt mig skapligt). Att kunna orka stärka någon annan och backa fast jag vet att jag har rätt (jag jobbar på det fortfarande) och en massa andra viktiga saker.
Självkänsla är något annat och i min värld viktigare, och svårare att reparera om den inte finns där. Den har jag fått från min uppväxt där mina föräldrar gjorde en massa saker rätt och andra helt åt skogen men dom fick mig nog att tro att jag dög. Jag var också trygg och visste att vi skulle klara oss och att mina föräldrar tog hand om mig vad som än hände. Så har inte alla barn det, tyvärr. Den uppväxten är jag mina föräldrar djupt tacksam för. Jag har haft några riktiga downs i mitt liv där jag sjunkit långt ner i bråddjupet och långsamt kravlat mig upp. Det har också stärkt mig, just det där att jag vet att jag kan ta mig igenom svåra saker och överleva. Kanske berättar jag om bråddjupen någon dag när det känns rätt, kanske inte. Man ska fundera på vad man delar med precis vem som helst.
För mig har självförtroendet alltså ganska lite med utseendet att göra om man bortser från en och annan sur dag, och det minskar också mer med åldern vilket nog är tur eftersom både rynkor och gäddhäng tilltar. Det har heller inte så mycket med att stå på scenen att göra. Det har jag liksom alltid gillat, jag tror att jag märkligt nog är född med det. Märkligt eftersom min mamma aldrig skulle gjort något dyligt för allt smör i Småland, farsan däremot kan nog apa sig lite då och då men han har aldrig gjort sånt som jag gör. Jag kan vara jättenervös men det är ändå en kick att gå ut och möta publiken. Sen har jag lärt mig på kurser i teater och retorik och samma sak där, åldern. Fanken, inser plötsligt att jag skrivit en blogg om att det är rätt bra att bli gammal. Påminn mig om det när jag gnäller om att jag har ont överallt eller är rynkig ;))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar