På måndag börjar det, programmet vi alla väntar på, Klass 9a. Återigen ska vi få se en klass med ungar som inte lyckats lära sig det dom borde på snart nio år i skolan. Den här gången ska man tydligen satsa på lärarna, de ska coachas till att bli bättre, starkare och om jag tyder Stavros korrekt, peka mer med hela handen. Ler lite då jag tänker på vad mina elever skulle säga om den kommentaren. "Du fröken, vad var det du sa om att peka? Det var nåt om att tre fingrar pekade tillbaka på den som hade fel va?" "Jo just, sa jag, peka som en militär för annars pekar tre fingrar tillbaka på orsaken". En floskel jag lärde mig av nån amerikan på säljkurs på 80-talet, tämligen värdelös för självförtroendet, men lite kul när man som fröken vill försvara varför man plötsligt är så sabla diktatorisk fast man dagen innan kanske babblat på om elevinflytande och ansvar för sitt eget lärande, allas lika värde och sånt som man pratar om i skolan.
Läraryrket är sannerligen inte lätt i dag. Det är ju inte riktigt så, att ens de små barnen sitter där med tindrande ögon och respekt i blicken när man kliver in den första skoldagen. Jag vet en lärare som blev utbränd av en etta, där ungarna stod på bänkarna och kastade pennor och annat runt i klassrummet. Jo då, jag har funderat på hur sillmjölkig hon var eller om ungarna var totalt ouppfostrade, det har jag. Oftast är de flesta ganska gulliga så där i början men skolan vimlar av trasiga ungar som inte har det helt enkelt hemma. Det vimlar också av barn som inte är från Sverige eller i alla fall har föräldrar som inte är det. De kan ha massor av otäckheter med sig i bagaget och om inte annat ska de brottas med två kulturer. En hemma som ofta kräver stor respekt (kan ibland vara baserad på rädsla för straff av olika slag) för vuxna och en annan i skolan som i deras världsbild blir jättesnäll "häftigt, ingen klappar till mig om jag gör så där" eller "ok den tuffaste killen gör ju det där, då är det nog rätt och bra". Förenklingar, jag vet, men ganska sanna. Det vimlar också av ungar som har tämligen välbärgade föräldrar med bra och tidskrävande jobb. Ungar som lärt sig att ifrågasätta allting och att man absolut får tycka själv och inte ska låta någon, inte ens en stöddig lärare, sätta sig på några höga hästar. Sen har vi alla andra förstås, de tysta, de snälla, de flitiga som vill och försöker mitt i röran och som ibland blir lämnade lite vind för våg eftersom de varken har svårigheter som kräver åtgärdsprogram eller är utåtagerande och aggressiva. Japp det är jättelätt att vara lärare och sen har vi ju så många lov!
Ser i alla fall fram emot måndagen och programmet och tröstar mig med denna kloka och empatiska krönika i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/wendela/article8460818.ab .
I morgon hoppas jag ni kommer till Sturepalatset kl 19.00 på vår Cornelisafton. Tack NA för den lilla notisen som gav extra reklam. Världens snällaste fd kommunalråd har också lovat att hjälpa mig med stollånandet för bokningarna har fyllt på sig minsann och dessutom ser han till att de kommer på plats. Gulle dej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar