"Jag hatar curling" skrev en god vän och kollega på fb en kväll. ??? Obegripligt, varför då? Så tänkte jag en lång stund innan poletten trillade ner. Ja ja det tog en stund men ibland är jag snabbtänkt, det är jag. Vad som menades var naturligtvis inte curling som idrott utan den curling som uppstår då föräldrar sopar mattan (läs i livet) för sina barn. Barn som aldrig upplever motgångar eller svårigheter kan bli obegripligt odrägliga både som äldre barn och vuxna. Man kan ju curla på olika sätt. Själv kan jag finna mig själv görandes mackor åt en fullt frisk och på intet sätt handikappad dotter som i godan ro tittar på något oviktigt på tv eller så springer jag med vatten till henne även om jag själv gör något viktigt. Som kvinna är man ju expert på att göra flera saker samtidigt och på så vis aldrig bli färdig....;) Jag försöker skärpa mig det gör jag verkligen.
Men man kan curla på fler vis. Det finns föräldrar som i alla lägen försvarar sina ungar vad tusan de än har gjort för ofog. Det är som att de aldrig kan göra något fel. "De är ju bara barn". Hur länge då? händer det att jag undrar. Hur länge ska man få som man vill i alla lägen? Naturligtvis ska man älska sina ungar vad de än gör men man behöver ju inte älska det de gör. Om min unge berättar att något hänt, att någon varit taskig eller gjort något fel så brukar jag fråga: och du, vad gjorde du? Det är ju bra om ungen har så pass mycket förtroende och är så pass fostrad att vederbörande då talar sanning annars får man lära sig se när de ljuger.
Jag tror inte man gör sina barn en tjänst genom att curla och låta dem tro att de alltid kan få som de vill och att inget de gör är fel och orätt. Motgångarna kommer för eller senare i livet och då är det svårt att stå där och tjura för att man inte får sin vilja fram. Chefer till exempel, har en tendens att skita i om anställda inte lärt sig att ta motgångar i livet och motgångar kommer, var så säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar