Helt plötsligt har en ny insikt kommit till mig! Genom teatern förstås var annars ifrån? Jag förstår plötsligt varför skådespelare och filmstjärnor gifter sig och skiljer sig för att sedan gifta om sig igen osv med sina motspelare. Jag har nämligen nästan lyckats bli lite kär i "bonde" D i kväll och då spelade jag ändå bara en gammal häst som tyckte att det regnade för jävligt och ville in under tak hos sin före detta ägare. Det ni!
Nu hör det till saken att D förmodligen inte är äldre än att han skulle kunna vara min son men det är en herre som har en massa passion i sig så det hör strängt taget inte till saken alls. Och jag gillar verkligen när repliker ändras spontant. Svaret på frågan "Vill ni köpa den, billigt?" från hästhandlaren (min ägare alltså) till bonden skulle vara "Är ni tokig karl, att vilja sälja ett sånt där ök till mig!" men det byttes ut mot "Ja, det vill jag" (köpa mig som häst alltså). Det kändes helt klart som att jag fick in den rätta trånande blicken vilket framkallade den felaktiga repliken som givetvis följdes av ett gapflabb och förtrollningen var bruten. Och sen säger dom att vi är amatörer! Kan vi få fram denna passionerade hunger som bonde och häst så borde vi bli magnifika som kärlekspar. Ska fråga D om vi inte ska söka till scenskolan, vi kunde ju testa med Romeo och Julia eller nåt sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar