De torkades frenetiskt bort utan handskar eller fick med jämna mellanrum rinna fritt (man blir trött av att torka och sliten i ansiktet). Sista avsnittet av Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" gick nyss på tv. Serien spände över lite längre tid än boken som jag nyss läst. Så viktigt och bra att han gjort detta kärleksfulla dokument som också ger massor av käftsmällar till alla oss i samhället runt omkring.
Hur vi bar oss åt? Rädslan på arbetsplatser, krogen, dagis och sjukhuset. Jag jobbade på sjukhuset de åren då Hiv och Aids kom. Vi som jobbade där var ändå bra mycket mindre rädda än andra, för vi fick information hela tiden om vad som var farligt och vad som inte var det (även om det ändrades efter hand när alla blev mindre skräckslagna). Men visst kan jag minnas folks miner när handskarna åkte på bara man skulle ta i dem.
Jag minns speciellt ett par på IVA i Karlstad som var där, tjejen var sjuk eller om hon krockat eller något sånt och pojkvännen satt bredvid. De var narkomaner och killen bedyrade hela tiden att de varken hade HIV eller gulsot och vi tog bestämt på oss handskarna hela tiden. Jag kan fortfarande höra hans desperata förtvivlan i rösten. Fan det där hade jag nästan förträngt. Mer tårar.
Jag såg Sommarpratarprogrammet på ettan innan Tårarna och det var minsann också sorgligt när hon Gina (hon som ledde melodifestivalen) berättade om sin upplevelse av rasism under hennes uppväxt. Det blev lite mycket av den gråtvaran i kväll. Tur jag grundade med massor av julsånger, Galenskaparna och att Frk T:s hopplektion gick finfint. Sov gott där ute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar