Härligt, äntligen repat en hel dag! I dag har vi repat slutscenen på hela pjäsen och den är så rörande att tårarna flödar. Nu är ju jag så jäkla lättrörd och jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte stortjuta, det var bara att låta tårarna rinna och torka sen. Men, men jag börjar vänja mig vid att när man är på Sparbanksbörsen så tjuter man en skvätt då och då. Jag var där på en sångkurs i höstas med Tangotanten (www.tangotanten.se) Bodil Bendixon och när Ingalill sjöng så grät vi alla så tårarna födade. Det gäller att göra saker med äkta känsla! Det gör vi då vi repar Nisse också som sagt.
Efter lunch fick jag och övriga inblandade, som nu är min reservfamilj, repetera scen 22. Det är den scen där jag spelar mamman vars tre av fem barn dör i TBC och pappan i sorg överger familjen. Jag har inte en replik och inte Pär som spelar pappan heller men det blev riktigt starkt. Gunilla och Inger hade planerat det hela som bilder som avlöser varandra, som i en stumfilm där berättare läser händelserna och vi agerar. Allt detta utan stora gester, alltså inget hostande och inget fallande som döda trots att vi faktiskt dör, fyra stycken av oss, inklusive jag. Denna scen har väckt många funderingar och jag har verkligen undrat över hur regissören tänkt sig det hela och nu vet jag.
I morgon fortsätter repetitionerna hela dagen och det ska bli så skoj. Fast jag kom just på en smolk i bägaren. Vi måste ha med oss matsäck och jag har nog inget lämpligt hemma. Rackarns, jag hade tänkte krypa ner i bingen men nu får jag dyka ner i frysboxen och se om det går att hitta något ätbart. Jag vet att det här är upplagt för suspekta kommentarer från Kraxmedlemmar men så kul blir det inte eftersom det bara är jag och Frk T (som sover djupt) hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar