Märkligt!

Har funderat under dagen men känner att jag måste berätta om en person jag träffade i går. Jag antar att vederbörande inte läser detta och jag nämner inga namn så... Jag hade aldrig träffat denna kvinna förut så jag visste inget om henne. Någon kom in på mitt kraschade "liv" och frågade något och jag sammanfattade lite kortfattat vad som hänt det senaste halvåret och så var det inte mer med det. Trodde jag.

Efter ett tag berättar denna kvinna att hon minsann är arg och framför allt var skitarg på de personer som hennes föräldrar träffade när de skilde sig (jag trodde då att de skilde sig för att någon eller båda träffade någon annan). Vi andra undrade varför och hon svarade att; det är ju så man känner, det var ju deras fel! Jag antog att hon associerade till mig och jag frågade vad hon menade. Om ens förälder träffar någon annan så är det ju självklart att man skyller på den dom träffar, så är det ju, tillstod hon. Jaha, kanske det, sa väl jag, det blir ju ofta så men efter ett tag kanske man kan inse att det nog inte var hela sanningen. Man kanske förstår att föräldrarnas äktenskap inte var alldeles problemfritt och lugnar sig, försökte både jag och ett par till att kontra. Vi såg alla att hon blev riktigt upprörd och nästan högröd i ansiktet när hon tänkte på sina föräldrar. De som dessa stackars människor hade träffat hade det inte hållit med, men hon gillade inte föräldrarnas nuvarande partners heller och det tänkte hon minsann inte börja göra heller. Helt fascinerade lyssnade jag och övriga till detta utspel. Jag sa då att i mitt fall så ansåg jag mig nog varit en sorts språngbräda (även om jag gissar att S inte vill se det så). Jag var den han behövde för att ta sig vidare i livet och jag gick verkligen inte in och förstörde något äktenskap, det gjorde vederbörande alldeles själv. Jag har aldrig ansträngt mig mindre för att få någon så sanningen kanske inte är så enkel som du tror, dina föräldrar kanske hade haft det dåligt länge och verkligen hållit ihop för din och sina syskons skull, försökte jag och övriga höll med. Jo då hon var klart medveten om detta, de hade växt isär och haft det jättedåligt och hållit ihop tills ungarna var vuxna (själv hade hon varit 28 år!!! jo ni läste rätt) men det spelade ingen roll, hon tyckte så i alla fall.

Dessutom, fortsatte hon med, att man minsann skulle kämpa och hålla ihop alla förhållanden. Man fick faktiskt anstränga sig! Bredvid mig satt E som ganska nyss skilt sig efter ett riktigt taskigt äktenskap som verkligen inte var roligt för henne och jag såg hur hon svalde. Den upprörda kvinnan gick på i ullstrumporna om att man kanske inte kunde räkna med att vara förälskad hela tiden det fick man faktiskt inse. Till slut kände jag hur jag nästan lackade ur men jag höll mig lugn som en filbunke och sa slutligen: "Man kan väl för tusan inte stanna i något man mår dåligt i år ut och år in i bara för att! Har man det dåligt och bara en av parterna anstränger sig så kanske man faktiskt mår bättre av en skilsmässa, även barnen kan må bättre." Då kom hon nog på att E satt där och samtalsämnet kanske spårat ur något och la till att, visst så kunde det ju vara.

I dag fick jag dessutom veta att hennes föräldrar skilt sig i bästa samförstånd och träffat nya kärlekar, för all del ganska snabbt, först efter att de separerat. Helt otroligt att man som vuxen människa inte kan unna sina föräldrar att må bra. Tro mig, jag kan förstå chock, sorg, ilska och upprördhet men det brukar ju gå över. I detta fall så ansåg hon tydligen fortfarande att det var för jävligt med framför allt mammans nya parter...för hör och häpna, då hade mamma inte så mycket tid att vara barnvakt och hjälpa henne med massa saker. Det hela var helt enkelt en stor jäkla egotripp.

Man kan ju associera så mycket man vill till min situation men det spelar inte så stor roll denna historia tål att berättas ändå. Det verkar faktiskt vanligt att vuxna människor beter sig på detta vis. Det är klart att det är jobbigt att föräldrar skiljer sig och det är ett sorts sorgearbete även om man är vuxen. Mina föräldrar höll ihop tills mamma dog. De sista tio åren var nog ett smärre helvete, det är en kvalificerad gissning med tanke på hur det blev. När mamma till slut dog så träffade pappa en ny kvinna ganska snabbt. Många frågade oss syskon om vi inte blev upprörda. Tja vi tyckte kanske det var lite snabbt men jag tänkte som så här. Hur kul var de sista tio åren? Pappa behövde säkert lite kärlek (även om han och mamma säkert älskade varandra på sitt vis även till slutet), värme och något nytt i livet. Så varför skulle jag sätta mig till doms? Det är möjligt att det är jag som är konstig och andra normala, vad vet jag.