Där har jag hamnat nu, jag måste ta mer egna sociala initiativ, inget flyter längre på med automatik. Det är nog bra men lite ovant. I åratal har jag hela tiden umgåtts med garderobsmannen, kamrat R. Jag har inte behövt anstränga mig för det, inte alls, ibland har jag till och med tyckt att det blivit för mycket av det umgänget (förlåt R men du vet vad jag menar). Sen blev jag huxflux sambo helt utan mental förberedelse. Det gick inte att ändra heller även om jag försökte, möjligtvis lite halvhjärtat, för man tvingar inte ut den man älskar när det är underbart att ha vederbörande hos sig. Men det hade varit klokare att göra som jag sa det vet vi alla nu med facit i hand och spillror att plocka upp. Vid samboförhållandet gick det ju också av sig självt. Någon finns där när man kommer hem och man behöver bara ta sociala kontakter när man har lust, annars kan man vara nöjd och njuta av varandra. Sen finns ju Frk T som den stora bästa glädjen i tillvaron. Men även hennes far vill ha sin beskärda del av henne och hon är i en ålder då hon vill göra annat än krama på sin mamma även om hon för all del ofta vill göra också det, tack och lov.
Sen var jag plötsligt inte sambo längre och garderobsmannen har hittat sin kärlek och kommer mer hit som vanligt folk, det vill säga när han blir bjuden eller då jag tjatar om hjälp med än det ena än det andra. Alltså inser ag att jag måste ta en massa initiativ. Ups så ovant, jag MÅSTE liksom ringa till någon om jag inte vill vara ensam! Det är klart att jag gjorde det förut också, men jag gissar att ni förstår skillnaden, den är markant och ovan. Nåja jag har massor med vänner och bekanta som jag borde ha besökt eller bjudit hit under åren och som jag inte tagit mig tid till så jag gissar att jag kan göra en lista. Sen är ju bara frågan i vilken livsfas dom är i? Om dom har tid och lust med mig?
I går förenade jag nytta med nöje och besökte gode vännen K. Främst för att jag är så in i helsike dålig på att posta brev och det var ju plötsligt bra för då fick jag kaffe och en två timmar lång pratstund med en klok och trevlig man. Vi är liksom lite i samma livsfas om än med olika inställning till sakens elände kontra bra-het (eget ord som liksom passar här). Låt mig säga att han har en något mindre deprimerad inställning än jag. Kan bero på att han kommit en längre bit på väg eller bara är en klokare person, vad vet jag?
Insåg i alla fall precis när jag skulle åka, att vi kommit på var sin helt liknade idé. Vi skriver "böcker" om våra liv, visserligen med olika syften men ändå. Kan det vara något med åldern? Man måste summera eller så. I mitt fall är det terapi kombinerat med skrivglädje. Jag gillar att skriva och det ska helst bli underhållande eller berörande. I K:s fall vet jag inte säkert så klart men det lät summerande och informerande. Kanske kan man få andra att förstå ens handlingar och tankar även om dom inte gör det förrän man är död och begraven och dom går igenom ens dator eller skrivbordslådor.
Insåg efter den eftermiddagen att jag ska ge mig på några sångtexter också, för som du sa, dom ska man skriva när man är nere i botten annars går det inte. Jag är ju fast besluten att gräva mig uppåt nu och inte djupare ner för där är så stenigt och jobbigt så jag orkar inte mer. Djupet får räcka helt enkelt för att begrava de känslor som ska begravas. Så alltså är det bäst att passa på med texterna innan jag är glad igen :-). Lugn alla omtänksamma underbara vänner, jag är glad nu med i alla fall lite då och då. Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar