Morgonen startade med att jag insåg att jag glömt hämta hästsvans och öron till Lilla gubben. De olika "klädslarna" var utdelade och en del var så nöjda och glada. Andra ångrade sig under dagens frysövning på Kumlabadet (vädret var varierande kan man säga). Både Eva och Carro kom på sig med att ångra att de inte huggit kanindräkten, men se nu var det för sent för den hade Helena lagt beslag på. Jag kände mig oerhört nöjd med att vara ko. Vår stackars rektor frös däremot så hon skakade i sin lilla Fröken Sverigedräkt, men så går det om man råkar vara smal och vacker och kommer i en sån.
Vän av ordning kanske nu undrar vad i he...te jag gör på jobbet, jo se, jag spelar brännboll....som Mamma Mu. Resten av mina underbara arbetskamrater klädde villigt sig i dräkter och blev hund, kanin, häst, hackspett, kaja, nunna, indian, Fantomen, Starke Arvid, clown, Fröken Sverige och allt möjligt annat till elevernas förtjusning. Att de sen surade lite när vi krossade dem i brännboll (trots handikappande dräkter alltså) får man ta. Jag önskar jag hade haft kameran och filmat när Eva i vilt flaxande nunnedräkt kutade cykelbanan fram i jakt på en snedpekare, alltså det såg så skönt ut.
Kvällen ägnades åt sedvanliga avslutningar och vår flöt på fint trots att vi inte fick tekniken att funka som den skulle. Vår mest kunnige på teknikfronten är mammaledig och blev dessutom sjuk (hon hade givetvis tänkte ställa upp för oss ändå), min duktiga elev och hans pappa fixade efter bästa förmåga och vi fick ljud även om det inte blev exakt som vi tänkt. Våra ryska babushkor fick komma in på slutet istället för där de skulle men jag tror vi blev lite poppis när vi dansade och bjöd in alla på party, vilket var tårtkalas. Jag fick oförskämt mycket blommor och presenter efter att bara ha haft klassen ett år. Mest rörd blev jag över ett par kort, ni vet såna där om att man är bäst i världen och gör saker roliga och så. Det är sådana kort som gör att man begriper varför man gör det man gör i livet trots studieskulder och usel lön. Tack alla goa ungar och jag önskar er all lycka i livet och hoppas verkligen ni ska trivas på era nya skolor. Tusen kramar till er!
Efter uppträdanden körde jag fort som tusan (nåja så fort jag vågade) till Kumlasjön och Frk T:s avslutning och hann i alla fall se hennes klass sjunga. Inget soloframträdande denna gång och det var väl i och för sig tur eftersom barnet egentligen var för sjukt för att medverka över huvudtaget. Hes, snorig och med rinnande allergiögon tog hon sig igenom kvällen i alla fall. Vi avslutade med pizza hemma hos hennes pappa och nu har jag använt sjukt mycket tid till att ladda ner foton på fejjan. Urk vad man får vänta. Sömn väntar.
Förberedd Mamma Mu för brännboll
Det är sånt här som gör att man blir lärare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar