I dag har jag i min värld besegrat trappan TRE gånger. Det innebär att jag gått upp de 427 trappstegen och nedför samma steg, tre vändor. Givetvis träffade jag likasinnade galningar även denna dag. Ett par unga människor glömde sin I-phone och nån stegmätare som såg dyr ut vid starten vilket gjorde att jag kände mig tvungen att vakta sakerna efter första rundan tills jag såg att de var på väg ner igen. Jag tänkte att det var mig ena modiga/rika jäklar som bara lämnar sånt och kilar upp. Trappan bestigs ju inte bara av motionerande tokskallar utan även en hel del turister och annat löst folk ;)). De hade inte lämnat sakerna med flit utan glömt dem och killen som ägde sakerna var på sin sista och femte runda så det må ju vara förlåtet att man då blir förvirrad. Efter två vändor funderade jag ett slag men kunde inte låta bli att utmana mig själv på en vända till. När jag med skakande ben kom ner efter den så mötte jag en snubbe som kom med en lapp han satte upp. http://www.besegrattrappan.se/ och jag insåg att det var galningarna som kör tio vändor på raken. När jag kollar in hemsidan så inser jag att jag faktiskt känner flera stycken av dem.
Vi snackade lite om saken och han sa att det var lite synd att det direkt blev värsta tävlingen och att en del körde så fort det bara gick. Man har fem timmar på sig från det att man tar första steget på trappan. Sen ska man fortsätta upp på på högen och ta hela bilvägen ner. I torsdags när jag gick testade jag att ta bilvägen ner men jag gillar inte rullgruset, lite halvläskigt. Andra tycker det är läskigt att gå nedför trappan, det är olika helt enkelt.
Tanken uppstod att ha "besegrattrappan" som ett framtida mål. Ungefär som ett lopp, ja ni vet alla tokskallar som åker Vätternrundan i ösregn eller simmar i Vansbro. Jag kan besegra trappan när jag vill, när jag är redo och det är perfekt väder. Det kostar inget heller. Hm det tål att tänka på. Just nu känner jag att sju vändor till inte hade varit särskilt klokt eller ens genomförbart hur mycket vilja som än funnits. Men i september kanske... kunde ju vara nåt när man fyller 48. Hua så mycket....
Men det är häftig gratismotion (om man bortser från bilresan dit), pulsen ökar som om man sprungit långt och fort, mjölksyran känns ordentligt då och då och svetten lackar. Jag tävlar mot mig själv, lite mindre vila för varje gång, lite snabbare, några avsatser kör jag stora kliv (vartannat trappsteg) och nu på femte gången blev det tre vändor istället för två. Nu har det dessutom blivit en vana, jag börjar längta till trappan och det liksom kliar i benen. Häftigt, jag trodde aldrig jag skulle komma dit.
Till det negativa hör träningsvärken förstås (även om den avtagit men det kanske kommer igen nu) men jag får faktiskt inte ont i höfterna eller knäna det minsta. Vänster fotled gnäller lite förstås men jag täpper helt enkelt igen öronen och vägrar lyssna på den. Den har gjort ont i flera år så fort jag gått en något längre promenad och jag orkar f-n inte bry mig i det nu, jag får tejpa foten i värsta fall.
Vill du hänga på? Välkommen, jag går inte särskilt fort och jag bryr mig inte om ifall du går fortare eller långsammare. Man tävlar med sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar