Visfestival i Västervik

En dröm gick i uppfyllelse i går, för jag var i Västervik, i ruinen, på Visfestival och det varade i 6 1/2 magnifika timmar! Bittan och jag kom i väg först vid elva på förmiddagen men det var väl som väntat. Bilresan gick smidigt men vilken tid det tar. Vi gjorde ett brejk i vackra Söderköping och jag har låtit Bittan se ytterligare ett ställe i detta land. Eftersom hon är så snäll och tar hand om mig denna, på sätt och vis tunga sommar, så måste jag ju ge något tillbaka. Alltså ser jag till att hon får se ställen hon aldrig sett. Häromdagen fick hon se Vintrosa, jag menar, bara det! Söderköping var också nytt och kanske lite mer pittoreskt med kanalen, stockrosor och massor med uteserveringar. Vi käkade på ett ställe och det var gott även om vi fick vänta länge.

Lite tur ska man ju ha och Bittans son hade tillbringat veckan 4 mil norr om Västervik och de åkte hem lite tidigare och vi fick ta över den hyrda stugan som var betald till söndagen. Kanon för oss, Visfestivalen gör väl att det mesta i boendeväg är bokat sen  februari och en tältning byggd på allemansrätten kändes sådär. Framåt fyra på eftermiddagen hade vi letat upp den lilla stugan (hur de bott i den fyra vuxna och två småbarn begriper jag inte och jag kan ha viss förståelse för att de åkte hem tidigare, tack i alla fall). Vi slängde in våra grejer packade med regnkläder (trots att solen sken), filtar och extra tröjor och jackor och åkte in mot Västervik.

Väl i Västervik hittade vi efter mycket om och men en parkering inte alltför långt från ruinen som dessutom var gratis. Som tur var följde vi rådet på biljetten att vara i god tid och det var bra för jesusamalia vilken kö som bildades. När den gick långt över bron in mot centrum insåg vi att vi faktiskt stod långt fram. När vi stod där kom Frk T och jag fick äntligen krama min älskade unge en stund innan hon gick vidare för att tatuera sig! Lugn och fin bara henna på henne än så länge. Väl inne så valde vi läktaren vilket var klokt för då såg vi bra. Sen insåg vi orutinen!!!!  Folk hade med sig kylväskor och ur dessa plockades upp vin, öl, glas till dessa drycker, goda mackor och allt möjligt ätbart. vi bara glodde och kliade oss i skallen och förundrades när festivalvärdarna delade ut skräppåsar istället för att säga åt folk att de inte fick dricka vin. Suck, där satt vi utan någonting, det gick att köpa mat och dryck, men det var utanför ruinen och vinet man kunde köpa där fick man vackert sörpla i sig i inköpstältet. Mat kunde man däremot ta med in, så det blev en nykter festival men det var lika bra för det. Jag var dessutom redan drogad på allergimedicin, så....

Innan 19 så kom ett förband på två tjejer och en kille som kallade sig Styv Kuling och de var duktiga och tillfredsställde min Christina Kjellsson abstinens genom att sjunga "vår revysång" vilket alltså är Christinas Var kommer alla vackra människor ifrån. Sedan klev Nadja Eriksson upp på scenen, en härlig tjej som påminde mycket om Tangotanten. Bra egna låtar framförde hon med piano. Tänkvärda texter, mycket djup men framförda på en massa sätt. Tror hon behärskade det mesta.

Efter henne klev en 70-tals legend upp, Lalla Hansson som nog pratade lika mycket som han sjöng. Det gjorde inte så mycket för han var ganska rolig. Han sjöng givetvis Anna och mig och en del annat vi kände igen. Sen kom Åsa Jinder och hon sjunger faktiskt lika bra som hon spelar nyckelharpa. Denna kväll sjöng hon faktiskt Av längtan till dig trots att Cajsa-Stina Åkerström skulle in senare, det är ju Åsa som skrivit denna fantastiska sång. Cajsa-Stina kom lite senare och var självklart bra även om hon inte var den som gav mest     intryck.

Det gjorde istället Lars Demain, wow vilken rolig "tokskalle" en satiriker uti fingerspetsarna och jag känner att hans sång Jag gillar knark eller vad den hette bara måste in i nån fars framöver. Fullkomligt obeskrivligt, med sig hade han en musiker som var lika galen och helt magnifik. Han spelade bastuba, banjo, gitarr och trummor och ibland flera av dessa instrument samtidigt. De lät som en blandning av Tåström och Karl Gerhard eller vad tusan, jag vet inte hur jag ska beskriva annars. Tommy Nilsson var med och han var bra såklart men sjöng mest sina dunderhits och han har ju några stycken att välja på. Bittan tittade på mig under en av dom och sa; är inte det här TV-reklam? Jo typ, svarade jag, det var därför han sa skål, det är Pripps Blå-reklam ;)).

Avslutade i ruinen gjorde Carl Johan Vallgren och då blev det rock. Fullt ös! Jag har hört honom förut med bara gitarr och det var också bra men det här var kanon. Hans gitarrist (obs var för ung att limma på, så försök inte ;) var hur häftig som helst, han for runt som en skållad råtta och spelade som en gud. Jag satt och tänkte att Bittan kanske ville gå och blev faktiskt glatt överaskad när hon tyckte det sista var bäst. Men vi är totalt överens Bittan och jag om att man fan i mig inte går förrän det är slut, det är oförskämt så det gjorde vi naturligtvis inte och det var klokt. Carl Johans presentationer av sina musiker är nåt av det roligaste jag hört. När allt var slut så gick vi.

Och som vi gick, tror någon vi hittade bilen? Nope, vi vandrade Västervik runt och åt käpprätt fel håll innan vi pratade med ett par som i alla fall pekade ut åt vilket håll sjukhuset låg. Vi hade nämligen en svag aning om att det var där vi parkerat. Att det låg en jättestor kyrka ganska nära hade vi dock missat annars hade natten innehållit mer sömn. När vi väl hittade bilen så kände inte Bittan igen sin egen bil för hon tyckte den var så blank. Alltså, ett isande ögonblick trodde jag dessutom att den var stulen, men jag glodde på Bittan pekade på bilen och sa: är det inte den? Varpå hon slutligen erkände att det var det nog. Oj vad långt det var till stugan denna natt och klockan var minst tre innan vi kom i säng. Trots våningssäng med halvkass madrass så sov jag som en stock. Dödstrött av bilkörning, konsertupplevelser utöver det vanliga och en fullkomligt vansinnig allergi. Ögonen rinner konstant och jag är fullproppad av allergitabletter och ögondroppar.

I morse tvingade vi upp oss klockan nio och åkte tillbaka in till Västervik för att hämta Frk T. Hon mönstrade nu av Matilda som fortsatte en bit söderut. Jag fick med min energirika gullunge hem. Som jag har saknat henne denna sommar fast jag insåg att det nog varit lite skönt med barnlov också, när hon full av energi efter fem timmar i bilen genast ville ha nåt att göra. Jag var så trött att jag knappt kunde sitta upprätt och krälade till soffan och somnade in. Hon lovade väcka mig efter en halvtimme men glömde det och jag sov nog minst en timme. Nåja jag är fortfarande trött så sängen känns inte långt borta....

De som är på bilderna är markerade i texten.