Oj jag har inte skrivit sen i tisdags, undrar varför? Men jag har förstås varit lite trött under första hela jobbveckan. I morse blev jag i alla fall stolt över vår morgonblaska. Åtta viktiga sidor om barn. Barn som borde omhändertas, barn som omhändertas men återlämnas till icke fungerande föräldrar, barn som omhändertas av icke dugliga fosterföräldrar, barn som omhändertas av mycket dugliga fosterföräldrar som lever med skräcken att de vet att en dag måste de kanske återlämna dessa trasiga barn till något de inte vet om det fungerar med eller inte. Det skär i hjärtat att läsa men jag blir oerhört glad att NA tar upp frågan. De har spottat upp sig ordentligt på sista tiden med sina seriereportage.
Min goda vän E som jag lärt känna just för att hon är fostermamma har också skrivit om detta i sin blogg i dag och hon har 20 års erfarenhet. 20 år som fosterförälder! Det imponerar! Ibland förstår jag att det är tungt och ofta gissar jag (hon kan ju inte berätta så klart) av det hon skriver att det är just sådant som det står om i dagens tidning. Barn som är trasiga och inte alls har lätt att anpassa sig, som inte litar på någon eller något. Barn som måste återlämnas till sina biologiska föräldrar. Barn vill givetvis vara med sina föräldrar, de skyddar nästan alltid, även usla föräldrar, men det finns säkert en stor kluvenhet och rädsla. Fy vilket svårt jobb de har, de som sitter med dessa frågor i knät hela tiden.
Vi lärare fick oss också både ris och ros i tidningen. Ibland ser vi inte, ibland ser vi men gör inget. Så är det säkert men min erfarenhet är den här: Vi ser, vi anmäler och sen vet vi inte ett skit om vad som händer. Jag har under mina dryga fem år som lärare anmält till socialen ett flertal gånger då barn farit illa. Aldrig får man någon återkoppling. Vi vet inte om de gör något överhuvudtaget. Ibland får vi en lunta papper att fylla i och då förstår man att de utreder i alla fall, sen ingenting. Sekretessen gör att de inget får säga något men ofta önskar man sig ett lite öppnare system. Hjälpte det barnet att jag anmälde? Blev det bättre? Blev det sämre? Snälla, hände något alls? Hur ska barn kunna lita på att vi i skolan hjälper dem när vi själva inte ens vet om vi kan hjälpa?
NA fokuserade på något riktigt viktigt och det är att alltför mycket grundar sig på föräldrarna och inte på barnen. Föräldrarna har oerhört mycket att säga till om i vår lagstiftning. Det är något vi ofta diskuterar på min skola när socialen är inkopplad. Det verkar hela tiden som att det är viktigare att föräldrarna mår bra, får som de vill och kan välja och bestämma istället för att fokusera barnens bästa. Det är klart att man ska försöka hjälpa föräldrar att klara sin roll men jag blir tokig när de inte tar emot hjälp utan ständigt letar fel på sina barn, istället för på sig själva.
När har man förverkat sin rätt att vara förälder? När man slagit sina barn? När man förgripit sig på dem? När man inte ger dem mat och kläder? När man super, knarkar och fnaskar? Tja, det kan man fundera på. Det finns ganska många som får fortsätta som föräldrar trots ovanstående kardinalfel. NA berättade om en fosterförälder som fick tvinga barnet att träffa en förälder som förgripit sig på det. Socialen var säkert med och det var säkert inte utan övervakning, men vad fan. Har man gjort något dylikt, då är man körd i mina ögon, för all framtid! Anser man att det är så synd om den föräldern då, att barnet ska behöva utsättas för att träffa vederbörande? Alltså, det går utanför min fattningsförmåga. Inser i denna upprördhet att jag aldrig, aldrig skulle klara av att vara fosterförälder. Jag skulle helt enkelt ta ungen och sticka, gömma mig var som helst, aldrig i helvete gå med på något sådant. Sen skulle min tid som fosterförälder vara slut.
För övrigt har helgen här knallat på. Julen har åkt ut, vi har hjälpt min syster med flyttandet i dag. Frk T och jag fick med oss en massa prylar de inte vill ha längre. En del ska skänkas till ett Café till Salu och en del la vi beslag på själva. Ett femtiotalsbord, en gammal radio som faktiskt funkar och lite annat smått och gott. Frk T tog med ett litet elpiano (leksaksmodell tror jag) och hon har spelat hela kvällen efter att jag tvingats lära henne noter i en hast. Vi har ju ett riktigt piano men det är inte direkt stämt så det låter inte värst. På detta lilla elpiano står det nu med grön tusch C D E F G A B C ett antal gånger och jag har hört Imse Vimse och något mer till leda. Jag blev också tvungen att skriva ut vad noterna heter på varenda not i notbladen...... vilket tar sin tid. Men det blev bra träning för mig själv också, kan man säga. Hon har ju inte tålamod att plugga in var ett A sitter bara så där, det ska spelas direkt. Men det är nog så det ska vara. Tänkte på Johan Rehborgs uttalande i går på Slottet; om man ska börja lära sig något och är supertaggad på att starta....då ska man plötsligt backa och börja med urtrist teori och bakgrund och hinner förlora intresset innan man kommer fram till det roliga. Han tog körkort för motorcykel eller något sånt som exempel och hela skolsystemet dessvärre. Suck vad rätt han har, ska verkligen försöka tänka på det. Bara kasta sig rätt på det kuliga och lära teorin och bakgrunden sen......Ukulelen kan man inte påstå att jag kastat mig över. Får ta det en annan dag. Nu ska här sovas för i morgon startar en ny vecka. Det känns långt till sportlovet hör ni ;))).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar