Faster Siv har sett om sitt hus och tagit plats och hyr en lägenhet på ett äldreboende med anor. 150 år gammalt, startat av någon grevinna med behjärtansvärda syften. Tjusiga tapeter med en färg för var våning, alla tänkbara faciliteter som pool, biljardrum, datarum, bibliotek och Gud vet vad på Kungsholmen. Klokt att se till att bo på ett ställe där man kan få hjälp den dagen man behöver det. Hon är sån min faster, hon har diverse egenskaper där stark vilja är den mest framträdande och att hon skulle hamna i klorna på någon annan tror jag aldrig har föresvävat henne. Hon har satt agendan livet ut det är jag helt säker på.
Fredagskvällen ägnade vi åt att äta thaimat och dricka vin, sen åt vi ost och kex och drack mer vin till vi var stoppmätta. Hos faster inbillar man sig inte att man får sovmorgon utan man går upp i skaplig tid, äter noggrann och långsam frukost (oavsett vad man tycker om den saken) sen ut på stan.
Nu hade min ena systeryster riktat in sig på en speciell butik som skulle ligga i de finare kvarteren på öster, närmare bestämt på Karlaplan 13. Det hade vi kollat upp på nätet innan avfärd med tunnelbanan, vi hoppade över Hötorget och gav oss av. Väl där ändrade sig plötsligt vår yngsta syster som hade koll på adressen till Karlagatan 13, vi befann oss då vid Karlagatan 78 eller 87. Om, jag säger bara OM vi bara vänt oss om, hade vi sett att det låg bakom ryggen på oss i en Galleria. Istället promenerade vi i rask takt jävligt långt, minst ett par kilometer innan vi slutligen var på Karlagatan 11 och insåg att nr 13 möjligtvis var en stycke kyrka uppe på en höjd. Hm, minstingsyster fick då lite ångest och gjorde en koll på Aj-fånen igen och hej och hå, vad vi jublade när det faktiskt var Karlaplan som gällde. Nåja vi är inte lata vi inte utan vi gick i om möjligt ännu raskare tillbaka. Rejäl motion fick vi, man ska se det ljusa i tillvaron. Att butiken sen inte hade ett skit är en annan historia. Likaså att jag nyss hittade en butik till på Drottinggatan bredvid Pub en till.
På tur-kontot står att jag kunde åka tunnelbana på en remsa från 2008. Det skulle jag väl inte kunnat om de tittat lite men årets remsor var gröna precis som 2008:as. Kändes liksom viktigt att säga det här.
Sen skulle jag till Hollister. Vet ni inte vad Hollister är? Då är ni SÅ ute, bara så ni begriper det. Hollister är så känt och så INNE att butiken inte behöver nån skylt utanpå sig! Man går in i Gallerian bredvid Kulturhuset, Hollister ska enligt alla skyltar finnas där och vi följer en karta hur man ska gå men där finns ingen butik. Efter att ha frågat en människa inser jag att det är en sorts huslik byggnad som jag helt enkelt trodde var en restaurang. Inne i denna hippa butik är det kolmörkt, jag kan inte låta bli att undra om det är avsiktligt om allt är uselt sytt eller nåt? Musiken dunkar och jag har aldrig varit i en butik med mer personal, varannan människa verkar jobba där och alla iförda flippflopp, badskor alltså. Därifrån ville Frk T mest av allt ha något ifrån. Eftersom det står Hollister på klädtrasorna kostar de massor och jag gick lös i rea-avdelningen och hittade efter mycket famlande i mörkret några saker till överkomligt pris. Svetten lackade och kön var lång. Mina systrar hade gett upp och stuckit ut för länge sen när jag stapplade ut. Jag tänkte ta ett foto på en jättelik kristallkrona som lös ett dämpat sken vid kassorna men vips hade jag en hök i form av en småväxt man som på engelska upplyste mig om att "no pictures, no photos". Märklig upplevelse måste jag säga.
Hem och duscha och i väg till fasters matsal för att inta utsökt måltid, trodde vi. Men jag undrar om någon annan ätit seg fisk förut. Torr kan den bli men seg så den var svår att skära. Märkligt, tur det var god spenat till. Sen till höjdpunkten då. I väg till Göta Lejon för att äntligen njuta av Ola Salo. När vi stått i garderobskö i en evighet, kissat och precis ska gå in inser vi att vår kära faster inte har med sin biljett. Jag trodde jag skulle avlida av fasa. Den hon fått trodde hon var en kopia och den var inte med. Där står vi med tre biljetter och fyra personer. Alldeles för lång tunnelbanefärd för att hinna hem och hämta. Men Siv blev inte så nervös, vi pratade med insläppskillen och blev insläppta bara. Han påstod att vi kunnat lösa det i kassan också men vi slapp. Längst fram satt vi! Jäkligt nära, man kunde nästan ta på dom, dessa läckra män, gah.
Mer seriös åsikt. Ola Salos inlevelse är enorm. Att ha denna känsla i sången och i uttrycket efter så många föreställningar är otroligt. Judaskillen likaså och den kroppen.... när nu börjar jag igen. Ni får en bild istället. Man fick inte fota under föreställningen utan bara under tackandet, så jag lydde och njöt istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar