Höstlikt är det i kväll. Regnet öser ner denna sommar även om den inte är i klass med sommaren 2000. Det är lite sol ibland men det varar inte och i kväll är det dessutom riktigt kyligt. Höstfeeling, vilket inte känns riktigt bra i början av juli. Nä, en äkta svettig värmebölja behöver vi nu!
Men jag tänkte skriva om männískors reaktioner. Reaktioner på vad som sker. Som ni vet har jag denna sommar en förkärlek för trappor, långa trappor. I går var jag uppe för tionde gången denna sommar och jag inser nu att jag knatat uppför dessa 427 trappsteg 22 gånger vilket ger 9394 trappsteg uppåt och en hel del trappsteg ner eller vanliga steg nedför högen. För att öka på det hela har jag också börjat jogga så smått.
Vad händer då? Börjar folk tycka att wow vad bra att du motionerar? Eller yes, nu förlänger du ditt liv? Njaaaaaeij inte riktigt. Jo då, en del tycker det är bra som tusan och peppar på. Men mer förunderligt är alla varningar som kommer. Knäna kommer paja, fötterna, senor och någon påstod till och med att det var skadligt för hjärtat att gå i trappor och att jag skulle cykla istället! Man vet inte om man ska skratta eller gråta, det är säkert i all välmening men ändå förunderligt.
När jag satt här på min allt fetare rumpa och stoppade i mig chips och andra onyttigheter sa ingen; sluta Susanne du får hjärtinfarkt eller du kommer att få operera knäna när du blir för tung! (Nåja jag överdriver grovt nu men i alla fall, jag vill visa på kontrasten).
Jag är faktiskt helt säker på att det är bättre att göra det jag gör nu och att jag förbättrar min hälsa enormt. Det var nämligen så att jag började få ont överallt. Ont i fotleder, ont i höfterna (framförallt i dom), ont i rygg och nacke ont, ont, ont. Vila hjälpte inte ett skit. Jag är inte heller en person som gillar att springa till doktorn och få värktabletter som bara låter levern arbeta övertid. Jag ska vara halvdöd om jag ska masa mig iväg till en läkare (mest för att jag kan få veta att det verkligen är något fel på mig men ändå). Alltså satsar jag på självhjälp. Kiropraktorn är fantastisk men jag blir med tiden ruinerad och alltmer beroende av honom så träning verkar vara en framkomlig väg.
Jag har fortfarande ont bortikring men det tänker jag bort. Jag tränar på, envis som en åsna och det blir bättre och bättre. Jag har ökat på trappgåendet med joggning som sagt och stavgång. Så fort jag får den minsta möjlighet (pengar alltså) ska jag köpa ett par BungyPump. Ni vet såna där stavar som åker in när man trycker ner dom, med motstånd. Jag tänker träna på, massor och jag ger blanka f-n i om det gör lite ont här och där och visst, om jag får ont i nåt knä eller en hälsena så är det i varje fall inte värre än det var förut när benen domnade och höfterna värkte så jag höll på att bli galen. När jag tänker efter så var det nog mer än en vecka sen jag tog minsta alvedon. Bra för levern också alltså ;-).
Så tack för all omtanke men..... ! Häng på istället. Ni behöver inte gå i trappan eller springa, hitta ert eget sätt. Jag har till och med fått med mig Frk T på motionerandet, i går hängde hon med på tre trappvändor (fast jag tyckte hon kunde nöja sig med två) och i dag joggade/gick vi och plockade ett par liter kantareller på hemvägen vilket alltså innebar lite vila emellan ;-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar