Snart vardag igen!

Tiden rusar fram. Har tänkt på det där med tid i dag. Jag blir så förundrad när folk tycker det är mycket eller jobbigt när jag tycker att det är ingenting. Inser faktiskt att det är jag som är lite konstig. Att jag skulle säga att jag inte kan en sak som att gå på ett möte, repa, sjunga eller gå på teater för att jag t ex skulle städa eller något annat sånt där som alltid ska göras finns liksom inte. Det händer inte i  min värld att jag tänker att jag ska vara hemma en viss dag för att städa. Det kan jag väl göra när som helst, eller? Jag kan säga nej till saker om jag inte har barnvakt eller om något annat redan är bestämt och ibland om det är oviktigt för att jag måste eller vill vila. Jo jag vet man kan tycka att man bestämt sig för att städa...men asch. Om jag däremot har bokat in nån som ska hjälpa mig att såga ner ett träd eller sånt jag inte kan fixa själv så, det är en annan sak men städa, tvätta, diska det får helt enkelt ske när det finns en stund över. När jag tycker det grott igen för mycket bjuder jag hit någon och då jäklar då städar jag i hundranittio knyck.

Fast jag inser att jag är lite konstig för folk tänker så. De tycker det är jobbigt att repa två dagar i rad (ja inte mina likasinnade förstås), en del tycker det är jobbigt att ha för många föreställningar. Vi tycker ofta det är lite trist att bara köra 4 eller 6 stycken när man ändå lagt ner så mycket jobb. Men det är väl det som är grejen, man måste vara lite galen för att hålla på med sånt här. Visst man hinner inte ha ett exemplariskt hem. Man får involvera sina barn och respektive i saken om man ska ses (överdriver lite nu det finns ju nätter asg). Hur jag hinner vara på fejjan och blogga? Jag prioriterar bort TV, japp så är det. TV:n står på men jag tittar just inte på något. Just nu prioriterar jag bort lite sömn också och det är dumt så det ska jag genast sluta med.