Vilken helg!

Premiären avklarad, puh! Så kändes det lite, mest för att vi sålt för lite biljetter till premiären. Det var lite för få i publiken vilket kanske gjorde att det inte blev så mycket drag som man önskat. Men det mesta gick bra och vi fick mycket beröm för en del sketcher. Jag känner mig sjukt nöjd med Bovieran som Sonny och jag skrivit, den är riktigt kul och Stefan var kanonbra i sängen med mig på premiären! Det lät det, men jag kunde inte låta bli ;) Kommande helg kryper jag i säng med Dan-Åke, omväxling förnöjer kan man säga.

Mest vill jag prata om lördagens föreställning. Det var f-n i mig helt fantastiskt! Jösses vilken härlig publik, de var fler såklart och på hugget direkt. Det gjorde naturligtvis att också vi blev supertaggade och roligare förstås. Extratack till två gapskrattande gäster, Kristina och Gunilla, som jag tror drog med sig ett gäng i sin entusiasm. Jag hörde era klingande skratt ända bakom scenen. Och tack för alla fina och härliga inlägg på fejjan! Det enda som knölade lite var tekniken, Roger får nog löda om lite myggor under veckan.

Det är riktigt roligt att alla nya sketcher tas emot så bra, liksom visorna. Vi har till denna revy skrivit mycket nytt och i mina ögon bra, lagom mycket lokalt och också en hel del annat. En annan rolig sak i går var att det tack vare Erica (vår yngsta, nu 18-åriga aktör) satt ett stort gäng unga tjejer i publiken. De skrattade åt lite andra saker och fick uppenbarligen upp ögonen för att det kan vara riktigt roligt att gå på revy. Att sen Erica detta år gör helt andra saker än att bara sjunga seriöst är extra kul. Hennes uppenbarelse i Teknikens under är bara så underbar! Jag trodde hennes polare skulle skratta ihjäl sig, sådan hade de nog aldrig sett henne förut.

Jag lovade att skriva lite om Non Stop!
Non Stop har vi döpt dem till eftersom de aldrig kan sluta spela. I går fick jag till och med be dem lägga ner en stund medan vi hade genomgång. De verkar älska sina instrument för de klinkar på dem oavbrutet. I detta eminenta band finns Kent Stéen som vi kallar kapellmästare vare sig han vill eller ej. Han spelar gitarr, flöjt, munspel och en massa annat allt lika bra. Dessutom är han en stor pedagog (han har ett lika bra yrke som jag) vilket är till stor hjälp för oss i sången. Grymt musikalisk är han för han hör omedelbart om någon spelar en enda ton fel eller om vi sjunger fel. Det är riktigt häftigt med sådana människor. Thomas Dahl vår pianist som helt plötsligt inte har något piano med sig har visat sig ha andra talanger också. I år spelar han bas av alla de slag både den vanliga sorten och till min och fleras stora glädje ståbas. Vilken lycka det är att höra ståbasen i "Det går åt helvete i alla fall" Bittan och jag står och diggar för fullt bakom scenen varje gång. Det blir så skönt gung liksom. Thomas har denna vända klarat sig från dumstruten ;) vilket var hans egen humoristiska idé i höstas när han körde en sång i fel tonart. För övrigt är han orkesterns matvrak, vi har av någon anledning alltid haft en sån. Jonas Back är killen från Norrland som halkat in i detta via mitt jobb. Hans tjej är nämligen arbetskamrat med mig och när jag fick veta att hon bodde ihop med en musiker högg jag honom som en listig kobra. Ibland, riktigt långa repetitionshelger, tror jag hon ångrar att hon någonsin nämnde för mig att hon har en gitarrist/basist i sitt hem. Att han denna gång dessutom gett sig på ukulele med bravur har inte gjort saken bättre ;) han har nämligen en tendens att öva och han övar tydligen mycket och långa stunder även hemma. Jag får inte glömma bort att han är en hejare på ägg dessutom (såna som man spelar på, hur han kokar dom har jag ingen aning om). Sist men icke minst kommer vi till takthållaren i gänget Stefan Ekström. Han är killen bakom trummorna men inte bara det. Han skuttar dessutom upp och ner mellan trummorna och scenen. Till "vardags" är Stefan nämligen aktör i Lekebergs revysällskap och det har vi försökt ta vara på kan man säga. Alltså kör han lite sketcher, sjunger en låt här och där och trummar såklart. Det bästa med orkestern är att de är så ambitiösa, de vill alltid göra sitt bästa och de kan repa hur mycket som helst känns det som. Eller förlåt det bästa med dom är efterfesterna såklart!

Från vänster: Stefan, Thomas, Kent och Jonas